Job 27
gamla testamentet
- 1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
- 2 Så sant Gud lever, han som har förhållit mig min rätt, den Allsmäktige, som har vållat min själs bedrövelse:
- 3 aldrig, så länge ännu min ande är i mig och Guds livsfläkt är kvar i min näsa,
- 4 aldrig skola mina läppar tala vad orättfärdigt är, och min tunga bära fram oärligt tal.
- 5 Bort det, att jag skulle giva eder rätt! Intill min död låter jag min ostrafflighet ej tagas ifrån mig.
- 6 Vid min rättfärdighet håller jag fast och släpper den icke, mitt hjärta förebrår mig ej för någon av mina dagar.
- 7 Nej, såsom ogudaktig må min fiende stå där och min motståndare såsom orättfärdig.
- 8 Ty vad hopp har den gudlöse när hans liv avskäres, när hans själ ryckes bort av Gud?
- 9 Månne Gud skall höra hans rop, när nöden kommer över honom?
- 10 Eller kan en sådan hava sin lust i den Allsmäktige, kan han åkalla Gud alltid?
- 11 Jag vill undervisa eder om huru Gud går till väga; huru den Allsmäktige tänker, vill jag icke fördölja.
- 12 Dock, I haven ju själva allasammans skådat det; huru kunnen I då hängiva eder åt så fåfängliga tankar?
- 13 Hören vad den ogudaktiges lott bliver hos Gud, vilken arvedel våldsverkaren får av den Allsmäktige:
- 14 Om hans barn bliva många, så är vinningen svärdets; hans avkomlingar få ej bröd att mätta sig med.
- 15 De som slippa undan läggas i graven genom pest, och hans änkor kunna icke hålla sin klagogråt.
- 16 Om han ock hopar silver såsom stoft och lägger kläder på hög såsom lera,
- 17 så är det den rättfärdige som får kläda sig i vad han lägger på hög, och den skuldlöse kommer att utskifta silvret.
- 18 Det hus han bygger bliver så förgängligt som malen, det skall likna skjulet som vaktaren gör sig.
- 19 Rik lägger han sig och menar att intet skall tagas bort; men när han öppnar sina ögon, är ingenting kvar.
- 20 Såsom vattenfloder taga förskräckelser honom fatt, om natten rövas han bort av stormen.
- 21 Östanvinden griper honom, så att han far sin kos, den rycker honom undan från hans plats.
- 22 Utan förskoning skjuter Gud sina pilar mot honom; för hans hand måste han flykta med hast.
- 23 Då slår man ihop händerna, honom till hån; man visslar åt honom på platsen där han var.