Job 21
gamla testamentet
- 1 Därefter tog Job till orda och sade:
- 2 Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig.
- 3 Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta.
- 4 Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?
- 5 Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen.
- 6 Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött.
- 7 Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom?
- 8 De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon.
- 9 Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.
- 10 När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid.
- 11 Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring.
- 12 De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud.
- 13 De förnöta sina dagar i lust, och ned till dödsriket fara de i frid.
- 14 Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av.
- 15 Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?»
- 16 Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!
- 17 Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede?
- 18 De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort.
- 19 »Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.» Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.
- 20 Med egna ögon borde han se sitt fall, och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.
- 21 Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta, när hans månaders antal har nått sin ände?
- 22 »Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?»
- 23 Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro;
- 24 hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft.
- 25 Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka.
- 26 Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem.
- 27 Se, jag känner väl edra tankar och de funder med vilka I viljen nedslå mig.
- 28 I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus, av hyddorna när de ogudaktiga bodde?»
- 29 Haven I då ej frågat dem som vida foro, och akten I ej på deras vittnesbörd:
- 30 att den onde bliver sparad på ofärdens dag och bärgad undan på vredens dag?
- 31 Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg? Vem vedergäller honom, vad han än må göra?
- 32 Och när han har blivit bortförd till graven, så vakar man sedan där vid kullen.
- 33 Ljuvligt får han vilja under dalens torvor. I hans spår drager hela världen fram; före honom har och otaliga gått.
- 34 Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst? Av edra svar står allenast trolösheten kvar.