Job 19
gamla testamentet
- 1 Därefter tog Job till orda och sade:
- 2 Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?
- 3 Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.
- 4 Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.
- 5 Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
- 6 så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.
- 7 Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.
- 8 Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.
- 9 Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.
- 10 Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
- 11 Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.
- 12 Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.
- 13 Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
- 14 Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.
- 15 Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.
- 16 Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
- 17 Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.
- 18 Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
- 19 Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.
- 20 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
- 21 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.
- 22 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?
- 23 Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,
- 24 ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!
- 25 Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.
- 26 Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
- 27 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.
- 28 Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --
- 29 då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.