Job 14
gamla testamentet
- 1 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;
- 2 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
- 3 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.
- 4 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.
- 5 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
- 6 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.
- 7 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.
- 8 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,
- 9 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.
- 10 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
- 11 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
- 12 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.
- 13 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig --
- 14 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.
- 15 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;
- 16 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.
- 17 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.
- 18 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
- 19 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.
- 20 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
- 21 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
- 22 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.