Job 39
gamla testamentet
- 1 Är det du som jagar upp rov åt lejoninnan och stillar de unga lejonens hunger,
- 2 när de trycka sig ned i sina kulor eller ligga på lur i snåret?
- 3 Vem är det som skaffar mat åt korpen, när hans ungar ropar till Gud, där de sväva omkring utan föda?
- 4 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?
- 5 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?
- 6 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
- 7 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.
- 8 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?
- 9 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.
- 10 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.
- 11 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.
- 12 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?
- 13 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
- 14 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
- 15 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?
- 16 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
- 17 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.
- 18 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
- 19 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
- 20 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.
- 21 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.
- 22 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?
- 23 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
- 24 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.
- 25 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.
- 26 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.
- 27 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
- 28 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.
- 29 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
- 30 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?
- 31 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.
- 32 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.
- 33 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.
- 34 Så svarade nu HERREN Job och sade:
- 35 Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare? Svara då, du som så klagar på Gud!
- 36 Job svarade HERREN och sade:
- 37 Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig? Jag måste lägga handen på munnen.
- 38 En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer; ja, två gånger, men jag gör det icke åter.