Job 32
gamla testamentet
- 1 De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig.
- 2 Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud;
- 3 och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job.
- 4 Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han.
- 5 Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede.
- 6 Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade; Ung till åren är jag, I däremot ären gamla. Därför höll jag mig tillbaka och var försagd och lade ej fram för eder min mening.
- 7 Jag tänkte: »Må åldern tala, och må årens mängd förkunna visdom.»
- 8 Dock, på anden i människorna kommer det an, den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.
- 9 Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.
- 10 Därför säger jag nu: Hör mig; jag vill lägga fram min mening, också jag.
- 11 Se, jag väntade på vad I skullen tala, jag lyssnade efter förstånd ifrån eder, efter skäl som I skullen draga fram.
- 12 Ja, noga aktade jag på eder. Men se, ingen fanns, som vederlade Job, ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.
- 13 Nu mån I icke säga: »Vi möttes av vishet; Gud, men ingen människa, kan nedslå denne.»
- 14 Skäl mot min mening har han icke lagt fram, ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.
- 15 Se, nu stå de bestörta och svara ej mer, målet i munnen hava de mist.
- 16 Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga, då de stå där och ej mer hava något svar!
- 17 Nej, också jag vill svara i min ordning, jag vill lägga fram min mening, också jag.
- 18 Ty, fullt upp har jag av skäl, anden i mitt inre vill spränga mig sönder.
- 19 Ja, mitt inre är såsom instängt vin, likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.
- 20 Så vill jag då tala och skaffa mig luft, jag vill upplåta mina läppar och svara.
- 21 Jag får ej hava anseende till personen, och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.
- 22 Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord; huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!