Job 30
gamla testamentet
- 1 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
- 2 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
- 3 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
- 4 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
- 5 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
- 6 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
- 7 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
- 8 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
- 9 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
- 10 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
- 11 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
- 12 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
- 13 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
- 14 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
- 15 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
- 16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
- 17 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
- 18 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
- 19 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
- 20 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
- 21 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
- 22 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
- 23 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
- 24 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
- 25 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
- 26 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
- 27 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
- 28 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
- 29 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
- 30 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
- 31 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.