Job 29
gamla testamentet
- 1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
- 2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
- 3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
- 4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
- 5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
- 6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
- 7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
- 8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
- 9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
- 10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
- 11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
- 12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
- 13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
- 14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
- 15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
- 16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
- 17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
- 18 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
- 19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
- 20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»
- 21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
- 22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
- 23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
- 24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
- 25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.