Job 10
gamla testamentet
- 1 Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.
- 2 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.
- 3 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?
- 4 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?
- 5 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,
- 6 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,
- 7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?
- 8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!
- 9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!
- 10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.
- 11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.
- 12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.
- 13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:
- 14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.
- 15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.
- 16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.
- 17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.
- 18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,
- 19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.
- 20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,
- 21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,
- 22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.